Bokdrottningen Denise Rudberg

Denise Rudberg var först med chick lit i Sverige och säljer omkring 150 000 exemplar per utgiven titel. Allt började med en förlösande upplevelse i New York.

Av Ida Käll Foto Elisabeth Toll

Under hösten har succéförfattaren Denise Rudberg haft fullt upp. Samtidigt som hon har skrivit två böcker parallellt – den ena en konstellation med flera författare och den andra en ny deckare – har hon föreläst på skolor, hållit inspirationsdagar för företag och haft hand om boklanseringar. Att verksamheten omfattar mer än bara skrivande är en noga uttänkt strategi.
– För mig är det viktigt att komma ut och samla på mig nya intryck. Att sitta och skriva helt isolerat under perioder på tre-fyra månader är tungt, berättar Denise, som genom åren även har varit programledare i både tv och radio, haft flera krönikeuppdrag och bloggat.
Förutom jakten på nya intryck ger de många arbetsuppdragen också en större ekonomisk trygghet.
– Jag är för nervöst lagd för att enbart förlita mig på mina böcker i all oändlighet.

Startskottet för sitt framgångsrika författarskap – Denise har sålt omkring 150 000 exemplar per utgiven titel – har hon New York att tacka för. I mitten av 1990-talet flyttade hon till staden med sin dåvarande pojkvän.
– Han hade blivit erbjuden ett jobb och jag hängde med. Jag var livrädd och ville egentligen inte åka, jag gillar inte förändringar och på den tiden var jag väldigt feg. Jag trodde dessutom att språket skulle begränsa mig.
Men istället för att vända på klacken och återvända hem till trygga Sverige började hon studera film och dramaturgi vid New York University. Engelskan visade sig inte vara någon svårighet.
– Tvärtom. Att berätta en historia på ett annat språk än mitt modersmål var otroligt förlösande. Tidigare hade jag alltid ställt orimligt höga krav på mig själv, vilket gjorde att mitt skrivande aldrig resulterade i någonting. I New York släppte jag plötsligt på alla krav och påbörjade min allra första bok, ”Väninnan”.

2000 lanserades debutromanen. Uppståndelsen vid boksläppet var stor – att sälla sig till genren chick lit på svenska, och samtidigt förlägga storyn i Stockholms överklass, gjorde Denise unik i sitt slag. Många försökte luska ut vilka personer hon skrivit om och Expressen ägnade en löpsedel om att hon ”avslöjade Östermalms överklass”. Hon delade gärna med sig av karaktärernas klädsel in i dyraste detalj och ett ramaskri utbröt bland vissa av landets litteraturrecensenter. Andra hyllade den, som i SVD där man beskrev den som en nutida Jane Austen. Men genren chick lit hade ännu inte fått sitt begrepp.
– Ingen hade tidigare skrivit på det sätt jag gjorde och vissa kallade det undermålig litteratur. Brats som uttryck fanns inte då, inte heller Stureplan som fenomen. Men jag hade både jobbat och härjat i den kulturen och ville att mina läsare också skulle få ta del av allt smaskigt som hände, från dåliga one night stands till exklusiva märkeskläder, säger Denise som i tidig tjugoårsålder var nattklubbsvärdinna på Stockholmskrogen Riche och aerobicsinstruktör på Sturebadet.
– I grund och botten var alla karaktärer fiktiva, men baserades på mina erfarenheter av de människor jag träffade och den miljö jag ofta vistades i.

Efter sex böcker i chick lit-genren kände Denise 2009 att hon hade tröttnat på den typ av livsval och problemställningar som låg i fokus i hennes alster.
– Det var inga frågor som jag brann för längre. Jag hade mognat, fått två barn och sökte något nytt.
Hon hade alltid roats av olösta fall från förr och gav sig därför in i en helt annan genre. Själv kallar hon den elegant crime – kriminalhistorier i överklassmiljö.
– Många förutsatte att jag bytte spår för att sälja ännu mer. Men jag sålde ju redan bra, och hade jag velat nå större framgångar hade jag fortsatt med chick lit. Jag kände att det var dags att göra något jag själv tyckte var spännande och ville samtidigt få in lite samhällsfrågor.
Denise poängterar att även hennes tidigare verk har haft en röd tråd av samhällsengagemang, så som destruktiva relationer och övergrepp, men att detta har viftats bort och hamnat i skymundan av det ytliga.
– Det kommer fram tydligare i mina deckare. Dessutom gillar jag kontrasten mellan genrens allvar och att huvudpersonen samtidigt kan ligga bakis i soffan och käka godis.

Denise upplever författarbranschen som tyst och konservativ, genomsyrad av en manlig jargong. Tillsammans med ett trettiotal kvinnliga författarkollegor ingår hon i ett sällskap som ses vid olika tillställningar och stöttar varandra i sina karriärer.
– Vi finner styrka i att umgås och stärks gemensamt av våra olika framgångar. Däremot är gubbarna i branschen inte alltid så jäkla sköna, men det är deras förlust.
Kanske syftar hon på den gången hon mötte Jan Guillou och Henning Mankell i SVT:s ”Babel”, där de uttryckte en slags irritation över att hon bidrog med något nytt till svenskt författarskap. Kanske syftar hon på när Leif GW Persson hånade vännen och författarkollegan Camilla Läckberg och jämförde hennes böcker med barnlitteratur.
– Jag skulle aldrig ha mage att vara småaktig mot en ung, debuterande författare, men alla fungerar inte så tyvärr. Under bokmässan i Göteborg tog en författare jag ogärna nämner vid namn tag i mina höfter och juckade mot mig inför alla människor, och jag var helt i chock. Vad hände liksom? Branschen har alltid tillåtit männen att vara herre på täppan. Men tack vare många starka kvinnliga författare, som exempelvis Liza Marklund, börjar den kulturen sakta att förändras.

FAKTA DENISE RUDBERG:
Född: 19 juni 1971.
Bor: I Stockholm.
Yrke: Författare, fast medlem i SVTs Kulturpanel.
Utbildning: Film och dramaturgi vid New York University.
Intressen: Tränar mycket ihop med pojkvännen, båda är aktiva och gärna ute mycket. Lagar också mycket mat, bakar och tycker det är underbart att ordna en söndagsmiddag som kan ta flera timmar att koka ihop.
Läser gärna: Margaret Atwood, John Irving och Kjell Westö. ”Jag gillar författare som har haft brokiga liv och inspireras av hur fan de fick allt att gå ihop.”
Dold talang: Bra på att fixa, renovera och måla. ”Är även en tacksam gäst på fester eftersom jag är bra på att ha kul.”

Reportaget ovan är en förkortad webbversion. Hela reportaget finns att läsa i The Scholar nr 1 2014.

Prenumerera

Skriv upp dig för att registrera dig till vårt nyhetsbrev.

Ange din e-post här:

By continuing to use the site, you agree to the use of cookies. more information

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close