_MSH7938

”Fan, jag älskar mina misstag”

Läs historien om serieentreprenören och investeraren Susanne Najafi, vars nära-döden-upplevelse satte ordentlig fart på den entreprenöriella karriären.

Text Joel Åhlén-Nyström Foto Mikael Strandh

Året är 2009, platsen Östersunds sjukhus.
– Kommer jag bli bra? Vad kommer att hända?
Tankarna är Susanne Najafis. Det som hon trodde ”bara var en olycka” var i själva verket ett par millimeter från förlamning, och ytterligare ett par millimeter från död.
– Jag förstod inte först hur allvarligt det faktiskt var. Jag tänkte bara att ”det är klart att det gör ont när man ramlar”, men sedan såg jag hur oroliga alla var och jag kunde inte röra min armar, berättar hon, som ett par timmar tidigare varit med om en otäck snowboardolycka i en av Åres alla nedfarter.

Månaderna med stödkrage, bruten nacke och sjukhuset som hem gav Susanne nytt perspektiv på livet och en insikt om vad som verkligen är viktigt. Hon hade tidigare haft siktet fullt inställt på att göra karriär och satt upp ett mål om att skapa ett bolag som omsatte minst 100 miljoner innan hon fyllt 30.
– Där och då hittade jag själva kärnan: jag vill bara leva. Jag vill träffa familjen, kunna gå normalt och allt annat är egentligen bara en uppsida. Ett plus, berättar hon.

Susanne Najafi är uppvuxen i Stockholmsförorten Rinkeby, där hon bodde med sina iranska föräldrar. Genom en kompis mamma fick hon höra talas om Handelshögskolan – någonting som fångade hennes intresse.
– Ingen jag kände visste vad det var, men jag sökte dit och kom in. Min familj blev ganska besviken, för alla ville att jag skulle bli läkare.

Väl på Handels var kulturkrocken ett faktum.
– Det var en annan värld, och det var först där jag upptäckte att det finns olika världar i en så pass liten stad som Stockholm ändå är, säger Susanne.

Trots denna kollision flöt studierna på och under slutfasen av utbildningen väntade ett internship, och det svenska kosmetikaföretaget Oriflame fick agera scen för Susannes första verkliga steg i karriären. Bolaget grundades år 1967 av bröderna Jonas och Robert af Jochnick och omsätter över 1,5 miljarder euro – fördelat på en försäljning i omkring 60 länder runtom i världen.
– Att det blev just Oriflame var av ett par anledningar, men en av dem var att jag ville till Iran, för jag hade aldrig bott där tidigare. Det började som ett internship men jag tog mycket initiativ och löste många problem, så det utvecklades till att jag startade deras dotterbolag, berättar Susanne.
– Det avdramatiserade entreprenörskap väldigt mycket för mig. Där och då väcktes ett stort intresse för konsumentvaruprodukter, då det är så väldigt komplett. Man jobbar så konkret, strategiskt och kan påverka försäljningen redan nästkommande dag. Tiden på Oriflame var väldigt spännande.

_MSH7753

Men, hemma i Stockholm väntade en orolig mamma – som under Susannes Irantid hade svårt att sova och som gång på gång vädjade om att dottern skulle återvända hem till den svenska huvudstaden.
– Så småningom var mitt internship färdigt och jag begav mig tillbaka till Handelshögskolan för att slutföra studierna, berättar hon.
Sagt och gjort. Med en kandidatexamen i ryggen vändes Susannes fokus mot det internationella storföretaget Procter & Gamble. Där spenderade hon två år på Nordenkontoret innan det var dags för nästa steg: det europeiska huvudkontoret i Schweiz.
– Jag tyckte i ärlighetens namn att det lät så himla tråkigt. Jag gillar inte att följa de utstakade vägarna, utan vandrar hellre min egen väg. Jag får nästan panik om jag bara ska följa det som andra gjort. Om du följer samma väg som andra kommer du att uppnå samma resultat. Vill du göra någonting annorlunda eller komma högra måste du agera på nya sätt.

Så talar väl å andra sidan bara en sann entreprenör.
– Ja… jag vet inte. Kanske det, haha. Men den känslan har jag alltid haft, ända sedan barndomen.

Det europeiska huvudkontoret byttes istället mot Procter & Gambels nystartade kontor i Asien och Mellanöstern, beläget i det nuvarande semesterparadiset Dubai. Med
tidigare erfarenhet och nyfunnet intresse för konsumentvaruhandel började Susanne i en del av P&G:s parfymportfölj – kort därefter var hon ansvarig för hela portföljen i runt 20-talet länder.
– Det var en otroligt spännande och lärorik tid. Jag var den första från Europa och ungefär 20 år yngre än alla andra som jobbade på kontoret. Jag arbetade väldigt
resultatorienterat vilket också gjorde att vi lyckades väldigt bra, säger Susanne.

Allt har sin tid, som Jocke Berg sjunger i låten med samma titel från 2014 års ”Tigerdrottningen” – och Susanne vände återigen blicken mot Nordenkontoret, där hon nu skulle sätta ihop ett nytt team. Och vad passar väl bättre än att, på vinterhalvåret, åka till Åre för att forma den nya konstellationen? Vad som hände i Åre är, som det så fint heter, historia.

Åter i sjukhusbädden: med en hårsmån hade en vakande snowboardängel sett till att olyckan ”bara” resulterat i en bruten nacke – men Susanne hade stirrat både förlamning och död i vitögat genom sina goggles.
– När jag kände mig lite piggare ringde jag jobbet och sa att jag snart skulle vara tillbaka. De tyckte nog att jag var lite psycho, säger hon och skrattar.

Under sjukhustiden började Susanne att minnas tillbaka till tiden på Oriflame och frågan ”vad har jag att förlora?” planterades i hennes huvud.
– Jag var någon millimeter från att bli förlamad eller dö, vilket avdramatiserade både döden och att förlora pengar. Jag fick nya perspektiv på livet.
Det är kanske en aningen absurd fråga. Men kan man säga att bryta nacken, i ditt fall, förde någonting bra med sig?
– Absolut. Jag har ibland funderat kring min tid på Procter, där jag hade en bra karriär. Jag var entreprenöriell även där och startade nya typer av initiativ. Men jag tror att det hade tagit längre tid att hitta min mission om inte det där hänt. Så det ser jag som positivt. Den allra viktigaste insikten var ändå att börja uppskatta livet och inse att ”fan, vi har det bra här”.

Det är underligt ändå hur det i så många fall ska behöva krävas en allvarlig sjukdom eller olycka för att man ska börja uppskatta livet ordentligt.
– Ja, så är det verkligen.

Från sjukbädden ringde hon sin chef och sa upp sig. Nu skulle ett nytt liv börja och hon startade med att fundera kring affärsplaner.
– Jag visste att jag ville arbeta inom e-handel och följde noga utvecklingen på USA-marknaden, där marknaden växte explosionsartat. Det här var 2009, så det var ganska tidigt och i Sverige hade det inte riktigt tagit fart än. Jag tänkte att ”jag måste in i e-handeln”.

Under 1990-talet svepte en avregleringsvåg genom Sverige. Ett flertal branscher som styrts av ett statligt monopol utsattes nu för konkurrens. Men trots flera förslag för avreglering, stod apoteksmonopolet pall fram till 2009.
– Jag läste att staten sålde ut apotek och tänkte att det fanns jättestora möjligheter att utöka sortimentet och självklart göra det tillgängligt digitalt. Jag köpte ett apotek och öppnade upp ett nytt för att sedan börja bygga upp själva plattformen.

För att en idé ska flyga och bli lönsam är det mycket som ska klaffa – kanske framför allt tajming. Någonting som i Susannes apotekssatsning dessvärre inte var fallet.
– Det var för tidigt, och jag insåg att allting skulle ta för lång tid. Jag satt plötsligt i personaldiskussioner och förhandlingar med facket, vilket i sig inte alls är någonting negativt, men det tog bort fokus från att bygga upp själva verksamheten, berättar hon.

_MSH7804

Hur hanterar du motgångar?
– Man får försöka lära sig att det ingår, liksom. It’s a part of the game. Allt man gör är inte lyckat eller grymt, men man lär sig sjukt mycket ändå. Det har inte alltid varit roligt, och jag har suttit där med rejäl jävla ångest. Men hade jag inte fattat beslut på vissa sätt hade jag inte haft den insikt och förståelse som jag har idag. Fan, jag älskar mina misstag.

Hon vände därefter tillbaka till sin hemmaplan: skönhetsindustrin. Och det var här som entreprenörresan tog fart på allvar. Tillsammans med Michael Gegerfelt grundade hon eleven.se, som snabbt kom att bli en av Nordens största e-handlare inom skönhet.
– Jag var vd där och var med och gjorde allt från scratch. Vi växte fort och blev ett team på 30 personer, berättar hon, som för ett och ett halvt år sedan sålde av sin del i bolaget i samband med att hennes dotter föddes.
– Det var inte planerat att jag skulle sälja min del då, men det var ett lämpligt tillfälle.

Under de fem åren vid eleven.se–rodret hade Susanne, vid flera tillfällen, blivit kontaktad av unga entreprenörer.
– De ville ha råd och berättade att det kändes lite skrämmande med riskkapital och riskkapitalister samt att de inte kunde förstå varför deras idé inte fungerade. Då blev jag intresserad av att göra en djupdykning i riskkapitalbranschen för att se hur det verkligen fungerar. Jag har ju själv tagit in kapital till mina bolag, och har ofta känt mig lite annorlunda. Jag har oftast varit den enda tjejen, och ibland även den enda med invandrarbakgrund, berättar Susanne.

Har du mötts av mycket fördomar?
– Njae, det skulle jag inte säga. Jag lärde mig från ganska tidig ålder att jag inte kommer att få någonting gratis. Om du ska få någonting måste du jobba hårdare, du får bara bara någonting om du är bäst. Jag tror att det tänket kommer från min uppväxt, som präglades av en stark tävlingsinstinkt. Det kommer från farsan och han sa alltid ”Du vinner bara när du vinner. Du kommer aldrig att få några fördelar.”

Och vinnarinstinkten finns kvar, även om det inte är helt klädsamt alla gånger.
– Senast den gjorde sig påmind var när jag spelade Monopol mot mina småkusiner. Min man bara ”vad fan håller du på med, du spelar mot barn”, berättar Susanne och skrattar.
Enligt DI Digitals undersökning, som gjordes i slutet av 2015, görs nio av tio riskkapitalinvesteringar inom den svenska techsektorn i bolag grundade av män. Majoriteten av dessa håller dessutom till i Stockholms innerstad.
– Riskkapital tenderar att stanna i väldigt tighta, homogena nätverk och jag såg det här som en möjlighet och tänkte ”fan, vad många grymma bolag det måste finnas där ute”, berättar Susanne.

Tillsammans med Footway-grundaren och entreprenören Sara Wimmercrantz började därför Susanne att undersöka ämnet närmare.
– Vi bollade många idéer och strategier långt in på nätterna. Vi visste dessutom att ungefär 30 procent av alla entreprenörer är kvinnor, 16 procent har invandrarbakgrund och över en tredjedel bor i en annan ort än Stockholm. Här såg jag och Sara samma möjlighet, säger hon.

Nyss nämnda möjlighet resulterade i Backing Minds, en riskkapitalfond där duon ska göra investeringar i entreprenörer som ”det traditionella riskkapitalet missar”. Backade av bland andra H&M-vd:n Karl-Johan Persson, Stena Line-arvtagarna William och Selma Olsson, Oriflame-familjen Af Jochnick samt Collector Bankgrundaren Lena Apler har man nu ”ett tresiffrigt miljonbelopp” att investera i spännande bolag.
– Vi såg en enorm möjlighet på den här ”gröna” marknaden, där vi kan hitta underinvesterade och undervärderade bolag, investera i dem och ta in dem i ekosystemet för att få så bra avkastning som möjligt. Det är en del i det hela, den andra delen är att vi tror mycket på ”role modelling” och att vi kan skapa förändring och nya förebilder. De här bolagen kommer att växa, säljas och förhoppningsvis kommer de själva att bli investerare.

Istället för det klassiska sättet, där riskkapitalisterna får ansökningar eller blir tipsade av någon de känner, ger sig Susanne och Sara ut i Sverige för att – genom noggranna analyser – hitta intressanta och förbisedda bolag.
– Vi har också tänkt lite annorlunda kring det hela.
Vi är själva entreprenörer och har satt upp vår egen struktur och ett eget sätt att hitta bolag, där vi strävar efter att identifiera nya målgrupper och branscher, berättar Susanne.

Duons första investering är ett praktexempel på detta.
– Fler människor än någonsin är på flykt just nu. Och de skickar hem pengar till sina närstående, oftast månadsvis. Det är det största biståndet i världen och i exempelvis Afrika och Sydostasien har man hoppat över hela banksystemet, där allting istället görs via mobilen, berättar Susanne och adderar:
– Vi lyckades hitta tre killar i Vivalla, strax utanför Örebro, som själva skickar hem pengar till Somalia. Istället för att behöva betala avgifter, fylla i blanketter och stå i långa köer vid löning, så började de fundera kring ett alternativt Swish. Lite naivt kanske, men ändå smart. De hade skapat sin lösning, men inte fått något gehör och stött på en del problem, vilket man gör som entreprenör. Men det var problem som tre handelskillar inte på samma sätt skulle stöta på. Idag går det jättebra och bolaget har vuxit väldigt mycket sedan vi klev in.

Tror du att idén till det här, att hitta folk utanför Stockholms innerstad, kan bottna lite i din egen bakgrund och att du ofta känt dig lite annorlunda i dessa sammanhang?
– Ja, faktiskt. Sedan har jag alltid haft ett driv att lösa problem, och om jag tänker att jag ska göra en grej kan jag bli som besatt, på riktigt. Jag kan inte sova och kopplar ganska snabbt från tanke till action. Jag älskar den där känslan, besattheten. Det är en väldigt kreativ process.
På mindre än ett år har Backing Minds-kumpanerna varit ute och träffat över 300 bolag runtom i Sverige – och fler ska det bli.
– Backing Minds är framtiden. Det är en möjlighet för mig och Sara att göra bra affärer, samtidigt som vi fortfarande kan vara entreprenörer och skapa förändring. Det är ett riktigt drömjobb, avslutar Susanne.

_MSH7603

SUSANNE NAJAFI
Ålder: 35
Utbildning: Civilekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm samt en master i statsvetenskap.
Yrke: Entreprenör och investerare.

Prenumerera

Skriv upp dig för att registrera dig till vårt nyhetsbrev.

Ange din e-post här:

By continuing to use the site, you agree to the use of cookies. more information

The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

Close